Anders Fransson                          –––                                      Mannen som kastat fler saker i sjön än det finns sjöar.

Funderar på väldigt underliga saker. Som varför trummisar alltid har virvlar i håret. Eller varför kadevadevitten rimmar på mitten och inte på slutet. Blev trummis eftersom han inte nådde upp till sångmicken och har betydligt mer taktkänsla än vilken etikettlallare som helst.  Och hans röst är så tydlig och distinkt att han arbetat som mistlur åt Stockholms brandlarm under många somrar. Enda nackdelen han har  är att hans liv är en enda stor uppförsbacke innan han kommer upp till bilen och kan åka till jobbet. Har det inofficiella Trånghallarekordet i grenen "Snabbaste motorgräsklippare" trots att han hann med att klippa skattmasens gräsmatta på vägen. Enligt honom själv är det inte den enda grenen han är bra på...   

Peter Ammunet                          –––                                      Mannen som inte kan välja mellan pest och kolera.

Utan tvekast den starkaste i bandet. Ingen orkar bära mer av världens elände på sina skuldror än honom. Och envisast. "Jag ger mig aldrig" är hans kommentar till att 435 läkare i följd har friskförklarat honom.  Däremot var det ingen som trodde på honom när han förklarade  sin dåliga lottförsäljning med att "Det är la ingen som köper av en gravid". För understundom händer det att han avbryter sitt taktfasta congaspel och går ut  i publiken och säljer lotter. Halva lotten - hela vinsten är hans motto och hittills har  ingen vunnit vad vi vet. Känner numera igen en bas på gången – den s k basgången, och kan också skryta med att han är den enda i kommunen som sett insidan av Sören Nilssons största matgryta.

Janne Franzén                          –––                                      Mannen som har så långa fötter att vart han än spötter så spötter han på sina fötter,

När Strandbandet letade efter lämplig manager var grund-kriteriet i sökandet att det måste vara någon som kan både öl och musik. När vi fick reda på att det fanns en man som simmat 12 vändor i Åbros jäsningskar utan att komma upp till ytan för att andas, var valet inte svårt. Att han kunde lika mycket om musik som en hörselskadad kolibri spelade inte så stor roll – ingen av oss andra i bandet har nött ut skolbänkarna på Musikakademien heller. Som manager  bestämmer han allt –     

t ex gagets storlek och hur mycket av det som ska går till övriga bandmedlemmar. Hittills har han köpt hus på Bymarken, ny SUV och ett gäng  solsemestrar. Men vi andra hoppas att snart blir det några slantar över till oss också...

Claes Ljungström                          –––                                      Mannen som säger tack och förlåt innan något ens hunnit hända.

Inför säsongen insåg vi att vi behövde värva för att kunna  hålla oss kvar i toppen. Vi letade i både NHL, KHL, SHLoch KFML(r) och hittade till sist en lovande junior  hos kollegorna i Backline.  Utan att han förstod det eller ens ville det själv så blev han tradad till Strandbandet i utbyte mot ett Tandberg rullbandseko från 1964. Och även om vi hade hoppats på en offensiv congasspelare så visade det sig att en defensiv basist passade perfekt i vår förstakedja. Med stadiga basgångar hämtade (snodda?)  från både Jaco Pastorius och  Stanley Clarke försvarar han våra låtar till sista tonen.  Att han ibland hinner före oss andra till just sista tonen får skyllas på att vi andra inte har så bråttom hem. Och egendomlig medhörning. Eller noshörning. Hur som helst så tackar han för sig. Alltid. 

Staffan Hagberg                          –––                                      Mannen som är helt pasj utan sin banjo.

Dök upp en dag i replokalen med sin banjo och har blivit kvar sedan dess, Man säger liksom inte nej till någon med ett sådant instrument, redan där vet man hur sjuk han är. Dessutom skulle han nog inte förstå om vi sa till honom att gå hem, eftersom han bara racklar ful och mestadels fattar mello. Har gått många år hos samma koreograf som de flesta  av stadens andra gitarrister och på en film från 1996 syns tydligt att han rör sig vid ett tillfälle. I och för sig för att böja sig ner och plocka upp siitt ölglas, men ändå.  Utsätter understundom de andra för sjuka practical jokes, som att smyga in ett Dmaj7-5 här och där. Solglasögonen opererades in  i ansiktet  redan i början på 70-talet för redan då var det för sent att se ljust på tillvaron.